Kraschlanda, gå in i väggen, kalla det vad man vill...

... men i tisdags insåg jag att jag är inte odödlig, det finns mer i livet än jobb, jobb, jobb. Kraschade och fick enormt stöd av en sjuksköterska som jag går hos för att hålla koll på blodtrycket. Tillsammans kom vi fram till att det var dags att ta en vecka utan jobb, utan stress, utan prestationer utan bara vara, sova, äta promenera och låta det vara så.

Jag inser att jag är grymt nära fenomenet utbrändhet som många svenskar drabbas av men jag vill inte klassas som utbränd för jag fungerar fortfarande, det är bara det att jag hanterar inte min yttre och inre stress speciellt bra just nu. Ett telefonsamtal kan ladda ur mig fullständigt så att jag bara sitter still och inte orkar något förrän efter en bra stund. Snälla ord kan få mig att börja gråta och jag har ett stort minus på mitt emotionella konto just nu!

Att bara vara är något som är svårt när man är van att vara aktiv, van att vara igång. jag har återigen påbörjat mina dagliga promenader och det är så underbart skönt, att bara gå utan mening och mål med bra musik i öronen.

På måndag är det dags igen att utvärdera och ställningstagande. Vi får se vad det resulterar i?

Att prestera

Jag har gjort många tuffa saker under mina snart 39 år men jag är inte perfekt och jag är ödmjuk nog att inse att varje dag är en ny dag i livets skola.
För att ge en bild så kan jag summera i hop följande:

♥ Förlorade min mamma precis innan jag skulle fylla nio år. Fick snabbt lära mig att ta ansvar som ett barn inte ska behöva ta.
♥ Min pappa gick rätt in i en ny relation och vips fick jag två styvsyskon som jag än i dag inte har någon närmre relation till. En halvbror och hans lilla familj med sporadisk kontakt och jag känner mig fortfarande som familjens svarta får, bor långt från min del av familjen, i en annan del av Sverige.

♥ Flyttade hemifrån 19 år gammal trots att jag inte var mogen för det och levde loppan i en av Sveriges storstäder, pluggade, fick min första barn, trasslade till mitt liv och tillbringade några år med att rätta till det.

♥ Flyttade tillbaka till min födelsestad igen, pluggade ytterligare några år, varvade det med jobb, det var då man kunde jobba och läsa till lärare samtidigt, idag går inte det.

♥ Mötte den stora kärleken alldeles innan jag fyllde 30, vågade dra upp rötterna och flytta >50 mil söderut, jobbade med ungdomar i misär, trivdes men vände ut och in på mig själv i mina försök att rädda trasiga barn, blev gravid med våra fantastiska tvillingar, tillbringade många veckor på sjukhus med en av dem och nådde insikt om vad jag ville göra med mitt liv.

♥ Var föräldraledig och njöt av det, pluggade matte och välvde om mitt liv, började plugga till sjuksköterska, missade inga tentor utan klarade av studierna med två småbarn och en tonåring i huset. Givetvis måste jag ju tacka min man för all support under dessa år, utan hans stöd vore jag inget. 2009 började jag jobba, 2010 påbörjade jag favoritjobbet. 

Att jag har varit högpresterande under många år tror jag ingen kan tvivla på, orkat med massor och därför var det nog inte så konstigt att luften gick ur mig i höstas som den gjorde. Men nu känns det bättre, det har varit ett segt halvår men glädjen börjar komma tillbaka och tilltron finns i ljuset som kommer med våren!

Kram ni få som läser!

Insikter

Att nå insikt om vem man är, vart man befinner sig här i livet är kunskap man tillägnar sig med tiden. I bland blir det bara så förbaskat tydligt om var man hör hemma och var man står utanför.

Jag önskar att livet vore okomplicerat, att det fanns enkla lösningar på stora problem, men tyvärr det gör det inte.

Vissa människor är empatilösa, saknar förförståelse och kan inte inse att de sårar andra människor, det är svårt att möta dem, att skärma av och inse att det är dem själva och inte mig som person som far illa och att de någonstans i sin själ förmodligen mår mycket dåligt över något som de inte kan styra över.

Att inneha en professionell inställning till detta gör att jag åtminstone har copingstrategi att ta hjälp av, och att ta mig ur det svartaste hål på egen hand. Verktyg har jag för att göra detta, tillägnat under många års erfarenhet, men det gör fortfarande ont när insikten kommer och träffar en mitt i solar plexus så att man blir andlös under någon minut. Sen kommer ilskan och frustrationen över att inte kunna påverka och att inte vara iskall när insikten drabbar en. Att bara kunna rycka på axlarna och gå vidare. Att helt enkelt inte bry sig!

Jag är inte sån, men jag önskar att jag vore det! Saker sårar faktiskt mig med, ibland är jag så otroligt liten och osynlig att jag inte finns, men jag visar det aldrig utåt, låter aldrig någon ana hur jag verkligen mår, men som tur är finns det någon för mig när jag får dessa insikter, jag har fyra fina vänner som förstår min frustration, och det är skönt att kunna bolla med någon när världen kantrar, precis som den kan göra för alla ibland!

Min relation till sårande ord

Ord kan verkligen göra ont och såra något så oerhört. Speciellt om de kommer från ett visst håll och riktas centralt. Sedan 30 år finns det en person i min närvaro som jag verkligen försökt på alla de sätt och vis att att möta halvvägs, för en nära anhörigs skull har jag haft ett oändligt tålamod. Jag har bitit ihop, tolererat, gått hos psykolog och ändå kan denna personen få mig att känna mig så liten, så obetydlig. Jag hatar den känslan!

Det finns inget som jag säger som spelar någon roll, personen i fråga har dömt ut min store son, när han hade det som jobbigast under sin uppväxt pga sen pubertet. Det finns många andra exempel också på saker som gjorts och sagts. Men den grundläggande orsaken ligger nog i att vi är så diametralt motsatta och hade någon annan vuxen varit klok och lyssnat så kanske det sett annorlunda ut. Kärlek är en sak, men att tvingas älska en annans barn är inte rätt och då ska det tas hänsyn till detta innan en relation utvecklas till ett förhållande där barn ska fogas samman till en ny familj och bilda en helhet.


Historien är lång och den började för snart 30 år sedan.
Långt inne i min själ sitter en tagg av svek. Svek mot ett litet barn, en liten flicka som inte ville något annat än att bli sedd, hörd, bekräftad och få hjälp att bearbeta sin sorg efter en enorm förlust. En förlust som präglat och skapat mig till den person jag är i dag.
Ett barns kärlek är oerhört lätt att ta för givet, att det inte är något som förtjänas, men det är fel. För ett barn som inte respekteras, som aldrig får bli sett och uppmuntrat blir ett barn med dålig självkänsla, med en bristande förmåga att lita på andra och att tro gott om andra. Barns kärlek är inget självklart i denna tid då kärnfamiljen är en utopi.

I dag kan ett ord från denna person utlösa en hel myriad av känslostormar. En värdering från personen i fråga kan få min dag att falla sönder i småbitar och ändå så har jag under så många år försökt att mötas halvvägs. Jag har trots bittra lärdomar aldrig gett upp men nu äntligen börjar jag inse att jag är jag och jag har rätt till mitt liv, med mina värderingar och normer. Banden till min lilla familj är starka och jag hoppas verkligen att jag är en lyhörd förälder som ser och lyssnar på mina barn.
 Mina egna familjeband bakåt känns dock avlägsna, känns som om det inte finns så mycket som binder mig samman med dem, utan mer som om jag flyttat långt för att slippa den dagliga kontakten, slippa känna den där nakna sårbarheten som gör så ont. Dock känner jag för var gång vi åker dit ett utanförskap som bara växer och blir allt större.

Men jag ska sluta gnälla eller fundera nu, för det gör för ont i själen, dock är detta ett ämne att återvända till. För taggen sitter kvar och vissa dagar sitter den djupare och gör mer ont än andra!

Go'natt

Dag 3; Min relation till sömn

Är en komplicerad historia, min relation till den goda sömnen. Genom åren har jag lärt mig att följande är oerhört viktigt:

Svalt i sovrummet (vilket oftast är omöjligt på sommaren)
Tyst och lugnt
Mörkt
Inget/Ingen som väcker i onödan

Oftast finns alla dessa förutsättningar  och jag sover gott, men den senaste tiden så har ju sömnen helt enkelt blivit för mycket. Ca 7-8 timmar behöver jag för att må bra, mer resulterar i huvudvärk, mindre i huvudvärk men också en tjurighet som inte är av denna värld. Förr om åren trodde jag på något som kan kallas sömnskuld, dvs att all den sömn man sovit för lite ackumulerades och så kan det ju kännas ibland. Men idag kan jag inte känna någon sömnskuld eftersom jag under de senaste veckorna har använt mig av sömn som flyktmetod. Men det är det slut med sedan några dagar tillbaka, även om jag idag av nödvändiga skäl har vänt på dygnet och sovit dagtid. Har ett nattarbetspass framför mig och ett bakom mig och sådant sliter alltid lite både på kropp och själ. Nästa schemaperiod har jag dock dragit ner på nätterna eftersom jag haft många denna period, så vi får väl se om det schemat går igenom.

Dag 2, eller Beautiful life

Precis som den gamla hitlåten med Ace of Bace Beuatiful life.

Take a walk in the park when you feel down

There's so many things there

That's gonna lift you up

See the nature in bloom a laughing child 

Such a dream, oooh

Det var den första låten på dagens spellista, givetvis höjde jag volymen och ökade på stegen, njöt av den klara kalla luften och den vackra himlen, så det var morgonens positiva energi. Igår hann jag dessutom med en promenad innan läggdags och det var otroligt välgörande. 

Som vanligt så har tankar snurrat när jag promenerat, jag har funderat fram och tillbaka på vad som får mig att tappa energin och känns mig så låg, tja näst intill deprimerad. Massor av orsaker finns de ju men ingen av dem ensam kan få mig att må så här, tillsammans är det dock en annan femma och jag försöker att göra en mental lista för att ta itu med dessa knutpunkter.

* Hemmet; Kan stressa mig något oerhört, vill så gärna ha det fint hemma hela tiden och tycker inte att jag gör något annat än plockar, tjatar på övriga familjen att plocka upp efter sig och tjatar om vem som bör göra vad. Det suger, jag vill inte behöva tjata, men tydligen så måste jag, hela tiden! :(

* Familjen; Ångest över att jag inte hinner att se var och en, att jag inte hinner ge egentid till var och en och mitt i allt det står finns jaget, som jag alltid prioriterar ner, jag har svårt att vara ego och göra något för mig själv. Sätter alltid alla andra först. Dumt jag vet!

*Jobbet; skärpt, otroligt skärpt, på mitt jobb går det inte komma och ha en dålig dag, alldeles för mycket ansvar och krävande situationer som kräver att man är på topp till 100% alltid. Älskar mitt jobb men lämnar det i omklädningsrummet när jag går hem. Där har jag nog inget negativt att säga mer än att jag trivs. Men den dagen mannen pluggat klart och börjar jobba är det däremot jag som går ner i tid, tid som jag kan använda hemma i stället.

Jag tror att allt handlar om balans, om harmoni. När balansen sviktar, när det känns som om du står på kanten till ett gungfly, eller en avgrund så är det så lätt att klamra sig fast och tro att man har både balans och harmoni tills den där dagen då man inser att shit, allt är bara kaos. Det var ett sådant uppvaknande som fick mig att börja reflektera i början av denna vecka och som tar sig sina uttryck i denna blogg. Med mina trevande försök att sätta ord på mina tankar, känslor och konklusioner. Att skapa struktur ur det kaos som är min hjärna för tillfället och hitta lösningar på mina knutpunkter, så att jag åter igen får tillbaka min tillvaro i balans och harmoni!


Dagens positiva: Morgonpromenaden i klar kall luft här på landet
Dagens negativa: Tjat på barnen

Vad avgör om man är lycklig?

Är det pengar som avgör lycka? Att man "lyckas" i fråga om sitt yrkesval och senare den karriär man gör? Antalet barn man får gåvan att föda och se växa upp? Kärleken i livet? Finns det någon konkret teori enligt modell Einstein som kan mäta lycka, jag vet att vi har olika skalor för att skatta smärta, som förvisso är subjektiva och erhåller en något skev bild av situationen. Men finns det någon tillämpar teori för att mäta lycka?

Jag  tror att man själv måste se om sitt hus för att hitta lyckan, lyckan är inget man kan köpa, utan den finns där i vardagen, i drömmen man drömt, i barnens ögon, vetskap om att familjen är trygg. Lycka kan vara något tillfälligt och flyktigt men den kan också vara konstant ( i varje fall ibland). För mig är lycka en känsla som saknas just här och nu men jag hoppas att snart hitta den igen, när jag  kommit några steg upp ur min djupa håla där jag befinner mig just nu. Jag brukar vara lycklig och jag saknar den känslan!

Jag iakttar mina barn och ställer mig frågan, är dom lyckliga? Jag tror det, det känns som det i varje fall. Jag iakttar min man, och jag hoppas han är lycklig? Jag fortsätter att leta vidare efter lyckan och är de någon där ute som ser något vetenskapligt instrument för att mäta lycka, hör av er!