Ord kan verkligen göra ont och såra något så oerhört. Speciellt om de kommer från ett visst håll och riktas centralt. Sedan 30 år finns det en person i min närvaro som jag verkligen försökt på alla de sätt och vis att att möta halvvägs, för en nära anhörigs skull har jag haft ett oändligt tålamod. Jag har bitit ihop, tolererat, gått hos psykolog och ändå kan denna personen få mig att känna mig så liten, så obetydlig. Jag hatar den känslan!
Det finns inget som jag säger som spelar någon roll, personen i fråga har dömt ut min store son, när han hade det som jobbigast under sin uppväxt pga sen pubertet. Det finns många andra exempel också på saker som gjorts och sagts. Men den grundläggande orsaken ligger nog i att vi är så diametralt motsatta och hade någon annan vuxen varit klok och lyssnat så kanske det sett annorlunda ut. Kärlek är en sak, men att tvingas älska en annans barn är inte rätt och då ska det tas hänsyn till detta innan en relation utvecklas till ett förhållande där barn ska fogas samman till en ny familj och bilda en helhet.
Historien är lång och den började för snart 30 år sedan.
Långt inne i min själ sitter en tagg av svek. Svek mot ett litet barn, en liten flicka som inte ville något annat än att bli sedd, hörd, bekräftad och få hjälp att bearbeta sin sorg efter en enorm förlust. En förlust som präglat och skapat mig till den person jag är i dag.
Ett barns kärlek är oerhört lätt att ta för givet, att det inte är något som förtjänas, men det är fel. För ett barn som inte respekteras, som aldrig får bli sett och uppmuntrat blir ett barn med dålig självkänsla, med en bristande förmåga att lita på andra och att tro gott om andra. Barns kärlek är inget självklart i denna tid då kärnfamiljen är en utopi.
I dag kan ett ord från denna person utlösa en hel myriad av känslostormar. En värdering från personen i fråga kan få min dag att falla sönder i småbitar och ändå så har jag under så många år försökt att mötas halvvägs. Jag har trots bittra lärdomar aldrig gett upp men nu äntligen börjar jag inse att jag är jag och jag har rätt till mitt liv, med mina värderingar och normer. Banden till min lilla familj är starka och jag hoppas verkligen att jag är en lyhörd förälder som ser och lyssnar på mina barn.
Mina egna familjeband bakåt känns dock avlägsna, känns som om det inte finns så mycket som binder mig samman med dem, utan mer som om jag flyttat långt för att slippa den dagliga kontakten, slippa känna den där nakna sårbarheten som gör så ont. Dock känner jag för var gång vi åker dit ett utanförskap som bara växer och blir allt större.
Men jag ska sluta gnälla eller fundera nu, för det gör för ont i själen, dock är detta ett ämne att återvända till. För taggen sitter kvar och vissa dagar sitter den djupare och gör mer ont än andra!
Go'natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar