Vad avgör om man är lycklig?

Är det pengar som avgör lycka? Att man "lyckas" i fråga om sitt yrkesval och senare den karriär man gör? Antalet barn man får gåvan att föda och se växa upp? Kärleken i livet? Finns det någon konkret teori enligt modell Einstein som kan mäta lycka, jag vet att vi har olika skalor för att skatta smärta, som förvisso är subjektiva och erhåller en något skev bild av situationen. Men finns det någon tillämpar teori för att mäta lycka?

Jag  tror att man själv måste se om sitt hus för att hitta lyckan, lyckan är inget man kan köpa, utan den finns där i vardagen, i drömmen man drömt, i barnens ögon, vetskap om att familjen är trygg. Lycka kan vara något tillfälligt och flyktigt men den kan också vara konstant ( i varje fall ibland). För mig är lycka en känsla som saknas just här och nu men jag hoppas att snart hitta den igen, när jag  kommit några steg upp ur min djupa håla där jag befinner mig just nu. Jag brukar vara lycklig och jag saknar den känslan!

Jag iakttar mina barn och ställer mig frågan, är dom lyckliga? Jag tror det, det känns som det i varje fall. Jag iakttar min man, och jag hoppas han är lycklig? Jag fortsätter att leta vidare efter lyckan och är de någon där ute som ser något vetenskapligt instrument för att mäta lycka, hör av er!

Dag 1

Ett stort svart hål, precis så känns det. Det känns som om jag sitter längst ner och tittar upp mot en liten cirkel av ljus.

Jag har allt, allt jag någonsin drömt om. En underbar familj, tre ljuvliga barn och en man jag älskar oerhört mycket. Ett bra jobb, underbara kollegor och jag borde egentligen dansa av lycka, hoppa av glädje och vara så förbannat tacksam. Men det känns som om jag sitter på botten av det där hålet och tittar upp mot min vanliga värld. Visst jag är närvarande förälder när mina barn kommer hem från skolan, skjutsar och hämtar på aktiviteter, fixar här hemma, försöker vara den perfekta hustrun och fungerar precis som jag ska. Då tillfälle ges och så fort jag får en chans, flyr jag in i böckernas värld, eller går ut en lång runda bara för att andas eftersom det känns som om det fördömda svarta hålet håller på att äta upp mig inifrån och ut.

I dag fattade jag dock detta beslut, en depression ska inte få äta upp mig, hösten är min favoritårstid, och jag ska ta tillvara på varje chans att varje dag se något positivt. I stället för att krypa tillbaka till sängen när alla försvunnit ur huset på en ledig dag ska jag se till att fylla dagarna med innehåll, för de är så lätt att låta tristessen få fritt spelutrymme och när man sover förtränger man det mesta, det är det bästa sättet att fly undan allt som är jobbigt i stället för att konfrontera det.

Jag vägrar att tro på ålderskriser, däremot tror jag på övergångsreaktioner och jag tror att det är en sådan som står för dörren. För stundtals är jag oerhört trött på familjen AB, och skulle bara vilja göra som Julia Roberts gör i filmen Eat, Pray, Love. Inte skilja mig men lämna familjen AB för en tid och samla egen energi. Tänk att få ha helt oplanerade dagar (som jag inte sover bort), promenera på en kritvit sandstrand. Sitta ner på ett litet café på en liten piazza någonstans i Italien där jag inte känner någon och inte behöver bry mig om utifall alla andra har fått vad de behöver, eller en meditativ stund i något kloster  på Bali! Ljuvligt!
Verkligheten är dock inte sådan, jag är fast i nuet och i det där fördömda svarta hålet.

Så i dag är dag 1, jag har blivit medveten, är det fegt att vilja fly?