Min relation till sårande ord

Ord kan verkligen göra ont och såra något så oerhört. Speciellt om de kommer från ett visst håll och riktas centralt. Sedan 30 år finns det en person i min närvaro som jag verkligen försökt på alla de sätt och vis att att möta halvvägs, för en nära anhörigs skull har jag haft ett oändligt tålamod. Jag har bitit ihop, tolererat, gått hos psykolog och ändå kan denna personen få mig att känna mig så liten, så obetydlig. Jag hatar den känslan!

Det finns inget som jag säger som spelar någon roll, personen i fråga har dömt ut min store son, när han hade det som jobbigast under sin uppväxt pga sen pubertet. Det finns många andra exempel också på saker som gjorts och sagts. Men den grundläggande orsaken ligger nog i att vi är så diametralt motsatta och hade någon annan vuxen varit klok och lyssnat så kanske det sett annorlunda ut. Kärlek är en sak, men att tvingas älska en annans barn är inte rätt och då ska det tas hänsyn till detta innan en relation utvecklas till ett förhållande där barn ska fogas samman till en ny familj och bilda en helhet.


Historien är lång och den började för snart 30 år sedan.
Långt inne i min själ sitter en tagg av svek. Svek mot ett litet barn, en liten flicka som inte ville något annat än att bli sedd, hörd, bekräftad och få hjälp att bearbeta sin sorg efter en enorm förlust. En förlust som präglat och skapat mig till den person jag är i dag.
Ett barns kärlek är oerhört lätt att ta för givet, att det inte är något som förtjänas, men det är fel. För ett barn som inte respekteras, som aldrig får bli sett och uppmuntrat blir ett barn med dålig självkänsla, med en bristande förmåga att lita på andra och att tro gott om andra. Barns kärlek är inget självklart i denna tid då kärnfamiljen är en utopi.

I dag kan ett ord från denna person utlösa en hel myriad av känslostormar. En värdering från personen i fråga kan få min dag att falla sönder i småbitar och ändå så har jag under så många år försökt att mötas halvvägs. Jag har trots bittra lärdomar aldrig gett upp men nu äntligen börjar jag inse att jag är jag och jag har rätt till mitt liv, med mina värderingar och normer. Banden till min lilla familj är starka och jag hoppas verkligen att jag är en lyhörd förälder som ser och lyssnar på mina barn.
 Mina egna familjeband bakåt känns dock avlägsna, känns som om det inte finns så mycket som binder mig samman med dem, utan mer som om jag flyttat långt för att slippa den dagliga kontakten, slippa känna den där nakna sårbarheten som gör så ont. Dock känner jag för var gång vi åker dit ett utanförskap som bara växer och blir allt större.

Men jag ska sluta gnälla eller fundera nu, för det gör för ont i själen, dock är detta ett ämne att återvända till. För taggen sitter kvar och vissa dagar sitter den djupare och gör mer ont än andra!

Go'natt

Dag 3; Min relation till sömn

Är en komplicerad historia, min relation till den goda sömnen. Genom åren har jag lärt mig att följande är oerhört viktigt:

Svalt i sovrummet (vilket oftast är omöjligt på sommaren)
Tyst och lugnt
Mörkt
Inget/Ingen som väcker i onödan

Oftast finns alla dessa förutsättningar  och jag sover gott, men den senaste tiden så har ju sömnen helt enkelt blivit för mycket. Ca 7-8 timmar behöver jag för att må bra, mer resulterar i huvudvärk, mindre i huvudvärk men också en tjurighet som inte är av denna värld. Förr om åren trodde jag på något som kan kallas sömnskuld, dvs att all den sömn man sovit för lite ackumulerades och så kan det ju kännas ibland. Men idag kan jag inte känna någon sömnskuld eftersom jag under de senaste veckorna har använt mig av sömn som flyktmetod. Men det är det slut med sedan några dagar tillbaka, även om jag idag av nödvändiga skäl har vänt på dygnet och sovit dagtid. Har ett nattarbetspass framför mig och ett bakom mig och sådant sliter alltid lite både på kropp och själ. Nästa schemaperiod har jag dock dragit ner på nätterna eftersom jag haft många denna period, så vi får väl se om det schemat går igenom.

Dag 2, eller Beautiful life

Precis som den gamla hitlåten med Ace of Bace Beuatiful life.

Take a walk in the park when you feel down

There's so many things there

That's gonna lift you up

See the nature in bloom a laughing child 

Such a dream, oooh

Det var den första låten på dagens spellista, givetvis höjde jag volymen och ökade på stegen, njöt av den klara kalla luften och den vackra himlen, så det var morgonens positiva energi. Igår hann jag dessutom med en promenad innan läggdags och det var otroligt välgörande. 

Som vanligt så har tankar snurrat när jag promenerat, jag har funderat fram och tillbaka på vad som får mig att tappa energin och känns mig så låg, tja näst intill deprimerad. Massor av orsaker finns de ju men ingen av dem ensam kan få mig att må så här, tillsammans är det dock en annan femma och jag försöker att göra en mental lista för att ta itu med dessa knutpunkter.

* Hemmet; Kan stressa mig något oerhört, vill så gärna ha det fint hemma hela tiden och tycker inte att jag gör något annat än plockar, tjatar på övriga familjen att plocka upp efter sig och tjatar om vem som bör göra vad. Det suger, jag vill inte behöva tjata, men tydligen så måste jag, hela tiden! :(

* Familjen; Ångest över att jag inte hinner att se var och en, att jag inte hinner ge egentid till var och en och mitt i allt det står finns jaget, som jag alltid prioriterar ner, jag har svårt att vara ego och göra något för mig själv. Sätter alltid alla andra först. Dumt jag vet!

*Jobbet; skärpt, otroligt skärpt, på mitt jobb går det inte komma och ha en dålig dag, alldeles för mycket ansvar och krävande situationer som kräver att man är på topp till 100% alltid. Älskar mitt jobb men lämnar det i omklädningsrummet när jag går hem. Där har jag nog inget negativt att säga mer än att jag trivs. Men den dagen mannen pluggat klart och börjar jobba är det däremot jag som går ner i tid, tid som jag kan använda hemma i stället.

Jag tror att allt handlar om balans, om harmoni. När balansen sviktar, när det känns som om du står på kanten till ett gungfly, eller en avgrund så är det så lätt att klamra sig fast och tro att man har både balans och harmoni tills den där dagen då man inser att shit, allt är bara kaos. Det var ett sådant uppvaknande som fick mig att börja reflektera i början av denna vecka och som tar sig sina uttryck i denna blogg. Med mina trevande försök att sätta ord på mina tankar, känslor och konklusioner. Att skapa struktur ur det kaos som är min hjärna för tillfället och hitta lösningar på mina knutpunkter, så att jag åter igen får tillbaka min tillvaro i balans och harmoni!


Dagens positiva: Morgonpromenaden i klar kall luft här på landet
Dagens negativa: Tjat på barnen