Jag önskar att livet vore okomplicerat, att det fanns enkla lösningar på stora problem, men tyvärr det gör det inte.
Vissa människor är empatilösa, saknar förförståelse och kan inte inse att de sårar andra människor, det är svårt att möta dem, att skärma av och inse att det är dem själva och inte mig som person som far illa och att de någonstans i sin själ förmodligen mår mycket dåligt över något som de inte kan styra över.
Att inneha en professionell inställning till detta gör att jag åtminstone har copingstrategi att ta hjälp av, och att ta mig ur det svartaste hål på egen hand. Verktyg har jag för att göra detta, tillägnat under många års erfarenhet, men det gör fortfarande ont när insikten kommer och träffar en mitt i solar plexus så att man blir andlös under någon minut. Sen kommer ilskan och frustrationen över att inte kunna påverka och att inte vara iskall när insikten drabbar en. Att bara kunna rycka på axlarna och gå vidare. Att helt enkelt inte bry sig!
Jag är inte sån, men jag önskar att jag vore det! Saker sårar faktiskt mig med, ibland är jag så otroligt liten och osynlig att jag inte finns, men jag visar det aldrig utåt, låter aldrig någon ana hur jag verkligen mår, men som tur är finns det någon för mig när jag får dessa insikter, jag har fyra fina vänner som förstår min frustration, och det är skönt att kunna bolla med någon när världen kantrar, precis som den kan göra för alla ibland!
