Kraschlanda, gå in i väggen, kalla det vad man vill...

... men i tisdags insåg jag att jag är inte odödlig, det finns mer i livet än jobb, jobb, jobb. Kraschade och fick enormt stöd av en sjuksköterska som jag går hos för att hålla koll på blodtrycket. Tillsammans kom vi fram till att det var dags att ta en vecka utan jobb, utan stress, utan prestationer utan bara vara, sova, äta promenera och låta det vara så.

Jag inser att jag är grymt nära fenomenet utbrändhet som många svenskar drabbas av men jag vill inte klassas som utbränd för jag fungerar fortfarande, det är bara det att jag hanterar inte min yttre och inre stress speciellt bra just nu. Ett telefonsamtal kan ladda ur mig fullständigt så att jag bara sitter still och inte orkar något förrän efter en bra stund. Snälla ord kan få mig att börja gråta och jag har ett stort minus på mitt emotionella konto just nu!

Att bara vara är något som är svårt när man är van att vara aktiv, van att vara igång. jag har återigen påbörjat mina dagliga promenader och det är så underbart skönt, att bara gå utan mening och mål med bra musik i öronen.

På måndag är det dags igen att utvärdera och ställningstagande. Vi får se vad det resulterar i?

Att prestera

Jag har gjort många tuffa saker under mina snart 39 år men jag är inte perfekt och jag är ödmjuk nog att inse att varje dag är en ny dag i livets skola.
För att ge en bild så kan jag summera i hop följande:

♥ Förlorade min mamma precis innan jag skulle fylla nio år. Fick snabbt lära mig att ta ansvar som ett barn inte ska behöva ta.
♥ Min pappa gick rätt in i en ny relation och vips fick jag två styvsyskon som jag än i dag inte har någon närmre relation till. En halvbror och hans lilla familj med sporadisk kontakt och jag känner mig fortfarande som familjens svarta får, bor långt från min del av familjen, i en annan del av Sverige.

♥ Flyttade hemifrån 19 år gammal trots att jag inte var mogen för det och levde loppan i en av Sveriges storstäder, pluggade, fick min första barn, trasslade till mitt liv och tillbringade några år med att rätta till det.

♥ Flyttade tillbaka till min födelsestad igen, pluggade ytterligare några år, varvade det med jobb, det var då man kunde jobba och läsa till lärare samtidigt, idag går inte det.

♥ Mötte den stora kärleken alldeles innan jag fyllde 30, vågade dra upp rötterna och flytta >50 mil söderut, jobbade med ungdomar i misär, trivdes men vände ut och in på mig själv i mina försök att rädda trasiga barn, blev gravid med våra fantastiska tvillingar, tillbringade många veckor på sjukhus med en av dem och nådde insikt om vad jag ville göra med mitt liv.

♥ Var föräldraledig och njöt av det, pluggade matte och välvde om mitt liv, började plugga till sjuksköterska, missade inga tentor utan klarade av studierna med två småbarn och en tonåring i huset. Givetvis måste jag ju tacka min man för all support under dessa år, utan hans stöd vore jag inget. 2009 började jag jobba, 2010 påbörjade jag favoritjobbet. 

Att jag har varit högpresterande under många år tror jag ingen kan tvivla på, orkat med massor och därför var det nog inte så konstigt att luften gick ur mig i höstas som den gjorde. Men nu känns det bättre, det har varit ett segt halvår men glädjen börjar komma tillbaka och tilltron finns i ljuset som kommer med våren!

Kram ni få som läser!