... men i tisdags insåg jag att jag är inte odödlig, det finns mer i livet än jobb, jobb, jobb. Kraschade och fick enormt stöd av en sjuksköterska som jag går hos för att hålla koll på blodtrycket. Tillsammans kom vi fram till att det var dags att ta en vecka utan jobb, utan stress, utan prestationer utan bara vara, sova, äta promenera och låta det vara så.
Jag inser att jag är grymt nära fenomenet utbrändhet som många svenskar drabbas av men jag vill inte klassas som utbränd för jag fungerar fortfarande, det är bara det att jag hanterar inte min yttre och inre stress speciellt bra just nu. Ett telefonsamtal kan ladda ur mig fullständigt så att jag bara sitter still och inte orkar något förrän efter en bra stund. Snälla ord kan få mig att börja gråta och jag har ett stort minus på mitt emotionella konto just nu!
Att bara vara är något som är svårt när man är van att vara aktiv, van att vara igång. jag har återigen påbörjat mina dagliga promenader och det är så underbart skönt, att bara gå utan mening och mål med bra musik i öronen.
På måndag är det dags igen att utvärdera och ställningstagande. Vi får se vad det resulterar i?
